fredag 2 mars 2012

Krönikör

Ja idag gick man från motorkrönikör till familjekrönikör. Här hoppar man vitt och brett mellan genrerna. Men är man bäst på allt så är man...*host* ;) Och i och med detta så klev även Mirihs in i rampljuset. Såg ut som hon inte gjort annat när fotografen Anna ställde upp oss. Klick, klick, klick och Mirah visste precis var hon hade kameran. Kanske ska ställa upp i "Mammor och minimodeller" sedan!? Njä, skulle inte tro det va...

Dagens krönika i Sundsvalls Nyheters bilaga "En barnlek".

Och krönikan har ni här:
För nio månader sedan förändrades mitt liv totalt. För nio månaders sedan blev jag nämligen mamma till världens bästa och goaste lilla... marodör. Ja jag kallar henne så. Min dotter Mirah. Jag älskar henne över allt annat i hela vida världen men till mitt förtret har hon ärvt min tjurighet...
I vårat hem har jag nämligen gett mig sjuttsingen på att behålla all inredning på den plats de står på, trots hennes framfart, och det har väl gått, sådär. Jag ljuger inte om jag säger att jag ropar “AJ, AJ!” och “NEJ!” minst 50 gånger om dagen, men hennes tjurighet klår min, med hästlänger. Idag är hon nio månader. Om tolv år och tre månader är hon tonåring. Scheisse!
   För några veckor sedan dök till exempel min fina designlampa rakt i golvet, trots ett flertal “aj, aj”. Med sig i fallet hann den även göra en fin reva i den vita luckan på tv-bänken som den stod på. Några dagar senare skulle vi tända lampan, som till synes klarat sig oskadd, och vips så släcktes halva kåken ner. Kortslutning hette det visst.
   En annnan dag kom plötsligt min gardin kom krypandes över vardagsrumsgolvet, grymtandes och muttrandes, med gardinstången och allt i släptåg.
I mina stora fina fönster står det stora fina blommor. Likt en katt är hon där och nafsar på bladen och spottar och fräser. Och fönsterrutorna, ja... handavtrycken går inte att räkna och var och varannan dag står hon även och slickar på dem. Fint. Jag som älskar att putsa fönster...
   Men på något konstigt sätt så gör allt detta inte ett skit. Inte ens om hon så skulle råka bränna ner hela kåken. För allt ens barn gör är fantastiskt. Ja okej, sååå fantastiskt skulle det kanske inte vara med en nerbränd kåk, men ni fattar. De utforskar ju bara världen!
Och det är just det här som är så underbart. Den här känslan att man älskar sitt barn så villkorslöst att inget skulle kunna ta det ifrån en.
   Ja, jag skulle göra allt för min lilla mysiga, underbara marodör. Hon är mitt allt. Och faktum är, att förr var det spännande att gå på krogen. Men idag, med Mirah i huset, är det mest spännande att vara i sitt eget hem. Undra vad som händer härnäst...



1 kommentar: