Ambulansfärd.

När Patrick lade ner skotercrosskarriären trodde jag att de evinnerliga sjukhusbesöken var över. Tji fick jag. Jag råkade ju visst skaffa en dotter med honom. En som tog över stafettpinnen. Jippi.

I fredags var jag, syrran å barnen ute hos mammas karl på Alnö och käkade middag. På vägen hem, vid 23-tiden plockade vi upp Puttrick, som varit på svensexa hela dagen, och for hem. Mirah var vaken mest hela vägen hem och var helt normal på alla sätt och vis. När vi lade över henne i sängen vid 23.30 somnade hon på en gång.

04.15 vaknar vi båda av att Mirah börjar tokgrina, ställer sig upp i sängen, hostar som en hes gammal rökande gubbe och när hon andas väser hon nå så fruktansvärt. Hör på en gång att det är bökigt för henne med andningen så jag kliver upp och värmer lite varmt vatten i vällingflaskan. Sätter henne sedan upp i våran säng och ger henne men märker att hon inte vill ha och bara fortsätter grina och väsa. Ringer då sjukvårdsupplysningen och förklarar läget. Efter att kvinnan lyssnat på Mirah genom telefonen, och inte tycker att det låter nå bra, kopplar hon vidare till en kollega på 112. Den kollegan tycker inte heller att de låter nå bra och kopplar i sin tur vidare igen. Den tredje och sista kvinnan, som även hon lyssnar på Mirahs andning förklarar att hon nu sett till att vi får hjälp.

"Vad menar du med hjälp?", säger jag.

"Jag har skickat en ambulans", säger hon.

Scheisse. Måste ändå säga att jag var jäkligt lugn hela tiden. Tyckte till och med att det kändes onödigt att de skickade en ambulans. Så här i efterhand kan jag förstå varför de gjorde det. Och det kändes ju faktiskt tryggt att vara med kunnigt folk.

Men iaf så virade vi in Mirah i ett täcke och sen satt jag med henne i famnen ute på bron så att hon fick andas in frisk luft medan vi väntade på ambulansen. Skulle tydligen lätta upp lite i luftrören då, och det gjorde det, så länge vi satt ute. Och hon blev även lugnare och höll nästan på att somna i famnen.

När ambulansen sen kom spände de fast mig i britsen och Mirah fick sitta i mitt knä. P hoppade in i framsätet. Sedan fick hon andas in syrgas och nån blandning i den mån det gick på vägen in. Masken var ingen hit om man säger så....

Väl inne på sjukhuset väste hon fortfarande väldigt mycket när hon andades och efter att läkarna lyssnat på henne konstaterade de att hon hade fått krupp. Och även ett lite värre anfall än de normala.

KRUPP

Krupp är en vanlig barnsjukdom som beror på att området nedanför stämbanden blir svullet, oftast på grund av en förkylning. Eftersom luftrören är ganska trånga hos små barn, kan redan en liten svullnad i svalget leda till att luften får svårare att passera.

Symtom

• Skällande hosta.
• Blir hes.
• Får en väsande och ansträngd andning.
• Får svårt att andas.

Jepp, allt stämde in på Mirah. Så först fick hon andas in andrenalin och syrgas. Sedan fick hon flytande Betapred, som dämpar inflammationen och svullnaden, och efter en halvtimme fick hon andas in mer adrenalin och syrgas. När det gått två timmar, då Betapreden nått sin fulla verkan, var hon mycket bättre. Hade ytterst lite väsande kvar men annars var hon helt normal igen, så då fick vi åka hem. Så skönt!
Det värsta är dock att det är ganska så stor sannorlikhet att hon kommer få det igen. Och då ska vi åka in omededelbart igen till sjukhuset. Och inte förrän efter DET kan vi få Betapred utskrivet så att vi kan ge henne själv hemma vid framtida anfall. Jobbigt!

Trodde Mirah skulle bli brunögd, brunhårig och få lockigt hår efter Patrick. Men nä, inget av det fick hon. Däremot ärvde hon förkärleken till sjukhus, och kruppen, som Patrick också tydligen haft när han var liten. Perfekt. Vart gick det snett liksom! haha

Mirah var pigg som en mört efter allt adrenalin och sprang runt i rummet och lekte. Mamman däremot passade på att lägga ner sig skönt i den då lediga sängen. Pappan (som förmodligen inte skulle ha blåst 0,0 efter en heldag med svensexande) fick leka han å. Ja menar, med lite alkohol i kroppen brukar man ju hamna på samma nivå som en 1-åring! ;)

I väntan på skjuts hem (av en uppväckt syster) passade vi på att prova Mirah i sjukhuskorridoren.

Med adrenalinet i kroppen sprang hon i full fart framåt. Att kalla henne mammig eller pappig skulle vara hyffsat fel. Blyg stämmer inte alls in det heller. Jag å Patrick ropade Hej då, då vände hon sig om, vinkade åt oss, och sen fortsatte hon. Då hoppade vi in bakom en vägg för att se om hon skulle vända när hon inte såg oss. Jo men tjena. Tre gånger vände hon sig om, tittade, och sedan fortatte hon bara. Reflekterade inte över att vi var borta ens.

Under pilen skymtar en minimänniska. Där borta i korridoren. Långt där borta.

Men SEN blev det godnatt. Utslagen somnade hon i pappas famn. Mys!

Och en ny nalle från ambulanspersonalen fick följa med hem. Hej Ambjörn!