1 år och tre månader...

För ett år och tre månader sedan gick jag hem från jobbet för att vara mammaledig. Då helt ovetandes om när jag skulle komma tillbaka. Idag vet jag. Det är IMORGON!
Men scheisse, skjut mig, rädda mig, gör nånting!!
Är inte alls redo. Har ju liksom kommit in i det här varahemma-lunket nu. Äta frukost när man vill, gå runt i Patricks mjukisar, inte behöva sminka sig och göra precis vad man vill när man vill liksom. Och framförallt vara med Mirah hela dagarna! Vill ALDRIG att den här tiden ska ta slut...
Den senaste veckan har ja iallafall shoppat. Insåg plötsligt att ja knappt har nå kläder. "Jeans har ja iallafall", tänkte jag. Jo tjena. När jag stod å provade häromdagen märkte jag plötsligt att mina favvojeans är utslitna vid knäna och är på väg att rispas upp. Till min förtvivlan har mina andra favvopar gått samma väg till mötes, och har ett stort hål under arslet. Snacka om välanvända. Och snacka om panik.
Nu har jag handlat lite nytt, lite bas å lite sånt. De får duga iaf.

Nu återstår att se om man får sova inatt. Har liksom en sån där känsla i kroppen som inför en skolstart. Ångest, förväntan, fundersam. Hur kommer det att bli, är allt som förut, kommer det att kännas kul igen, kommer jag palla att vara där åtta timmar om dagen, flera dagar i veckan!?? Och kommer jag att palla att vara ifrån Mirah!??

Som tur är så är Patrick hemma en månad till med Mirah nu, det känns lite bättre. Och sedan är det jag som ska ha hand om inskolningen så jag mjukstartar med en jobbmånad på heltid för att sedan vara hemma en-två veckor igen under inskolningen. Efter det blir det absolut INTE heltid. Kommer förmodligen vara ledig fredagar och kanske sluta tidigare nån dag, får se hur vi lägger upp det.

Vad jag däremot vet är att smekmånaden är över. Ett år och tre månader gick förjefla fort. Imorgon börjar allvaret igen. Och jag har ångest.

Godnatt.